Kämpigt...

Jag antar att det är dag för mig att skriva en rad här igen nu!

Helgen var bra, och huset blev nästan färdigmålat. Det var roligt att umgås med Kenneths familj, och jag fick även träffa några medlemmar jag inte sett förut! Men dom verkade roliga dom med :P
Jag har inte orkat föra över några bilder från kameran till datorn än, men det kommer senare!

Lillan fyllde 2 år i söndags, så då ringde jag och grattade henne :) Men kändes synd att jag inte kunde vara där... är ju tråkigt när man missar barnens födelsedagar. Eller inte bara barnens, är tråkigt att missa alla andras också för den delen :/ Förhoppningsvis flyttar vi närmare inom en snar framtid, och då kanske man kan närvara lite mer!
Jag känner mig så borttappad här nere...

Jag kanske är för beroende av min familj, men jag kan inte rå för det! Jag vill inte vara den som missar allting. Jag vill vara där.
Jag vill kunna åka dit närhelst jag känner att jag behöver det, utan att det ska krävas massa planering, massa kostnader eller massa timmar för att ta sig dit!

Det kanske låter väldigt deprimerande, men för tillfället känns det som att jag bara lever i väntan på att vi ska flytta. Jag har varken ork eller lust att göra någonting, utan jag går bara och väntar... Jag har haft det bra här nere under det här året som vi bott här, men nu har allting bara stannat till för mig, som om jag gått in i en vägg. Och jag försöker inte ens att ta mig över den...

Längtar så tills mamma kommer och hälsar på i oktober, och sen ska jag åka hem och hälsa på efter det. Det ska bli helt underbart! Längtar, längtar, längtar!

"I'm going home, back to the place where I belong.
Where you're love has always been enough for me."