Nattfilosofier

Jag vill inte sova. Jag känner för att bara vara vaken hela natten, såsom man brukade när man var liten. Eller mindre kanske jag borde säga, för så många år sen var det inte... men nuförtiden gör man inte sånt som att stanna uppe hela nätterna, för varför skulle man? Det resulterar bara i att man blir trött och grinig dagen efter, och både kropp och sinne är ju i behov av 7-8 timmars sömn varje natt! Men ändå saknar jag såna saker. Inte för att någon hindrar mig från att sitta uppe, men jag skulle ju antagligen klaga på trötthet imorgon, och då skulle jag förstås få höra att jag enbart har mig själv att skylla. Och det skulle självklart även vara fallet!

Det är inte just att sitta uppe hela natten som är grejen, saken är att jag saknar tiden då man inte behövde bry sig om saker. Man bara gjorde vad man kände för, fast vid det tillfället kände man sig låst av regler och bestämmelser. Tänk att man aldrig uppskattar det man har! Men det är ju så vi människor är konstruerade; giriga, otacksamma och omöjliga att tillfredsställa. Jag antar att det är upp till varje enskild person att försöka ändra på den saken... Fast på ett vis tror jag att vi människor blir lyckligare av att vara olyckliga emellanåt, kanske för att det hjälper oss att uppskatta det vi faktiskt har, och sluta beklaga oss över det vi inte har.

Den ultimata lyckan finns helt enkelt inte, eftersom vi alltid hittar något nytt att må dåligt över. Man skulle förstås kunna säga att den ultimata lyckan existerar, fast inte i den form man först tror. Den kanske inte behöver innebära att man inte har något att klaga över, men att ens grundläggande behov är tillfredsställda, och att man har tillräckligt med tillit till att även resten av ens drömmar ska kunna gå i uppfyllelse.

När det kommer till kritan, kanske allt vi behöver är tro.